Kämpa
 

Kämpa mot cancer. Det uttrycket har väl alla hört men är det någon som vet hur man gör, rent faktiskt? Står man där och spänner sig så blodådrorna på halsen står rätt ut och så fokuserar man hårt - "nu ska du få, knöljävel!"
Den som inte överlever kampen, har den personen inte kämpat nog hårt? Kanske slappat lite och inte tagit det på allvar? Mmm, då går det så.
Eller är det så att kampen ligger i att inte ge upp, att vägra lägga sig ner och bara sluta leva? Trots att den tänkta promenaden slutar vid ytterdörren för att orken tog slut redan där? Trots att försäkringskassan skickar brev där det står: Nu får du väl ändå rycka upp dig. Det är dags att skaffa sig ett jobb nu och sluta snylta på staten. Vi sänker din ersättning nu så får vi se om det inte blir lite fart på dig. (Fast de använder andra ord förstås.)

Kämpa för livet. Jag tror att man kan förbättra sina chanser till att hålla sig frisk eller klara en svår sjukdom genom att ändra lite saker i sin vardag. Ta hand om sig själv lite bättre. En del kommer naturligtvis att prata om "den där gubben" som rökte ett paket cigg och drack tio pilsner varje dag. -han var minsann frisk som en nötkärna tills han dog knall å fall när han var 97!
Likaså om "hon den andra" som var både vegetarian och nykterist och som inte gjorde annat än tränade. – men hon fick ju hjärtsnörp och dog fast hon bara var lite över tretti. Så du vet att det spelar ingen roll hur man gör ändå, när det är dags så är det dags!
Visst är det så att vi har olika förutsättningar redan från födseln men för de flesta av oss så kan vi förbättra våra odds till att vara friskare. Övervikt kan ju leda till typ 2 diabetes med många olika följder som amputation och blindhet. Rökning och stort intag av alkohol vet väl alla vad det kan ställa till med för att inte tala vad om tyngre droger och medicinmissbruk gör med våra kroppar och sinnen. Jag skriver inte det här för att jag är en hälsofanatiker (långt därifrån) eller för att jag vill att ni ska bli. Det handlar dock om ett visst ansvar, främst mot oss själva men även emot de nära oss.

Vem av er vill inte må bra? Det är väldigt lätt att tycka om en person som mår bra så jag tänker, vem vill inte vara omtyckt?
Vad gäller ansvar emot andra så menar jag att de flesta av oss har faktiskt någon som tycker om oss, en livskamrat, ett syskon, föräldrar eller egna barn. Om man tänker såhär att någon håller på att sakta ta livet av ditt älskade barns förälder, du kan se framför dig hur ledsen ditt barn skulle vara. Hur vansinnigt arg skulle du inte bli på den personen? Som faktiskt är du själv.
Det behöver ju inte vara så förbannat märkvärdigt att du måste iväg och köpa en massa snygga tajts eller löparskor för ett par tusenlappar.

Börja med det du har och ta en promenad. Dra ner på onyttigheter eller ta bort dem helt. Slå av mobilen eller slå åtminstone på flygplansläget när den ligger där på nattduksbordet och strålar på nätterna. Slå av tv:n i några timmar eller kanske en kväll i veckan. Läs en bra bok. Ta med en vän på promenaderna. Och det måste inte vara på en måndag eller efter semestern, det går alldeles utmärkt att börja precis just nu. För plötsligt kanske du inte kan längre. Plötsligt händer det där som inte händer dig.
För min egen del så började jag tänka kring det här i slutet på 2013. Efter mycket grubblande bestämde mig för att gå upp tidigare på morgonen och antingen träna lite eller få en lugn och mjuk start på dagen. Jag anmälde mig till vasaloppet för att motivera till lite mer träning och funderade på att titta efter nytt jobb. Vasaloppet gick uselt och jag fick verkligen plåga mig för att ens ta mig i mål. Jag hade lite besvär som balansproblem, huvudvärk, yrsel, stel nacke och annat men en grundlig hälsokontroll visade att alla värden var bra så jag fortsatte att hålla igång. Jag fick remiss till specialister som skulle kolla mer noggrant där det bland annat skulle göras en magnetröntgen av nacken som min naprapat ville ha för att se så inget var skadat innan hon mjukade upp min stelhet.

Det var då de upptäckte knölen. Tumören, som satt mitt i huvudet, fick heta knöl i början för att det kändes mindre allvarligt så. Sex dagar senare opererades jag under 12 timmar och de fick bort nästan allt. Jag var så kraftlös att det tog mig fem dygn innan jag tog mig till toaletten på egen hand. Det tog en halv förmiddags planering och hjälp av en rullstol för att lyckas förflytta mig de fyra meter som behövdes för att få lätta på trycket. Det tog ytterligare ett par dagar innan jag kunde gå de två varv i korridoren som var en förutsättning för att bli utskriven. Ett par månader senare kunde jag gå tillräckligt långt för att kunna ta en fika på caféet i byn innan jag gick hem.
Min motivation är att komma tillbaka i så pass form att jag kan börja jobba igen och att om jag skulle få ett återfall så ska jag ha ork och kraft nog att ta mig runt ett par varv i korridoren där i Uppsala. Så att jag får komma hem.
Hem till dom jag älskar.


 

Håkan.